— 295 — — De gamla dumheterna? Gud bevare mig derför! OCK jäg hoppas, ätt du är förnuftig nög att liksom jäg iakttåga tystnad. Så kufvad Valentines vilja än var af modrens despotism, så upprördes likväl nu hennes ärlighet. i — Hvad tänker fi på, möder! utbrast hon. Att äkta en man, utan att tillstå allt för honom, skulle vara det fegaste och mest afskyvärda förräderi. Grefvinnan Kände en stark Tist att bli ond, men hön insåg, att hennes hötelse denna gång skulle brytäs af ett motstånd, som understöddes af ett vaknande samvete, och derför bad hon i stället föratt hota. — Stackars Varn,; sade Kon, ståckars kära Valentine, om du kände vår förfärliga ställniög, skulle du tala annorlunda. Ditt fel är skulden till vår ruin, och nu är den snart färdig. Vet du hur det står till för oss? Våra fördtingsegare hota att jaga 08s bort från la Verberie. Hyad skall det då bli af oss, Valentine? Skall jag på min ålderdom gå från dörr till dörr söm tiggerska? Vi äro förlorade, och detta äktenskap är vår enda räddning. Efter dessa bevekande ord Appställde hon andra skäl, Hvaraf hön hade ett rikt förråd. Hyad hon förät kallat ett åfskyvärdt brott, kallade bon nu en Hten svaghetssynd: Hon kunde förstå sin dotters skrupler, sade hon, om man kunde befara, att hvad som passerat