Dagens Nyheter – 28 april 1870, sida 3

40 procent samt i intet afseende motsvarade allt vårt extra besvär etc, Inom bestämd tid efter ankomsten tillfinsk hamn är en befälhafvare skyldig till tullen der lemna en uppgift å innehafvande laster; proviant, besättning och passagerare, Denna uppgift kallas märkrulla och upprättas samt undertecknas af befälhafvaren. Oftast iordninggöres den helt och hållet eller närmast möjligt redan på afgångsorten eller under resan. Vi hade aldrig hvarken lofvat, åtagit eller förbundit oss att utfärda någon märkrulla åt kapten Lind, emedan det ej ivgick i aftalet samt betydligt skulle höjt arvodet; men detta oaktadt hjelpte vi honom, när tiden sådant medgaf, välvilligt. med såväl upprättandet af märkrulla som ifyllandet af fra:ten i konossementerna, allt gratis och endast såsom en personlig väntjenst till honom, utan hvarken tanke eller anspråk på ersättning af rederiet. En resa, då vi äfven sålunda hjelpt honom med märkrullans. upprättande, lärer ett af rederiets konossementer hafva fattats, men i öfrigt var märkrullan riktig. Då kapten Lind sjelf icke visste huru många konossementer han skulle hafva och vi ej hade öfvervakat inlastningen, som ju egentligen tillhör styrmannens departement, så kunde vi ej veta hvilka varor som funnos ombord och hade också ej dermed att skaffa. Kaptenen och styrmannen må tillse att varorna stämma med konossementerna, efter hvilka sednare märkrulla utfärdas; följaktligen kunde naturligtvis de varor, som funnos ombord, men hvarå konossement felade, ej inkomma i märkrullan, hvarför ock kapten Lind i Finland fick pliktx 400 mark för sin stora försumlighet att icke alls kollationera (lasten) Tastboken med märkrullan, innan den sednare aflemnades till tullen. Hade han varit ordentlig och gjort detta under resan eller vid framkomsten, så hade han tg rätta sitt fel och plikten skulle undvikits. Vid återkomsten till Stockholm underrättade han oss om. förhållandet, hvartill vi voro alldeles oskyldiga, beklagade förlusten så mycket: mer som han jemväl hade haft oturen blifva stämd: till 300: riksdalers: plikt, alldenstund han utan anmälan passerat Furusunds tullkammare, och frågade vänligen om vi ej ville bispringa honom i olyckan, då han ej tordeshålla sig till rederiet; i händelse han ej blef frikänd i Finland, hvarom han dock hyste förhoppning: Till följd af dessa ömmande omständigheter Ilofvade vi afstå från förtjenstem på fartygets klarering, som Vi uppskattade till 70 rdr, men som i verkligheten ej utgjorde mer än 52!a rdf: Antingen af egen drift eller måhända snarare genom dåliga rådgifvares och afundsmäns till oss påfryck ändrade kapten Lind sedermera åsigt, påstod fräckt felet vara vårt samt att vi skalle förlora mera, om Han öfverallt förtalade oss, än om vi betalade hela plikten. Han kunde måhända hafva rätt deri, ty det har numera. nästan blifviten princip att en mäklare skall vara syndabock; äfven om Han, som vi nu voro, är alldeles oskyldig; men vi ansågo dock. ej skäl att lämpa oss. efter denna. brutalitet, utan. kräfde fterfaldiga gånger såväl honom som rederiet för vår fordran å klareringsprovision. för 7. enkla. resor med rdr 52: 50 samt kontant utbetalda. skeppsumgiälder med. 333: rdr 97 öre och för dessa summors assurerande under fartygets hösttur till Norrland: med. 10: rdry från. hvilket: sednare. vi dock afstodo för att ej uttänja eller tilltrassla målet. Som liqvid ej följde, tvingades vi i år instämma kapten Lind och rederiet till härvarande: rådhusrätt. Rederiet lärer önskat gälda oss vår fordran; men kapten Lind, under förespegling af en för sig lyckosam utgång och dertill uppeggad af någon tjenstvillig s: k: advokat, ville, sedan saken till hans nackdel Blifvit i Finland afgjord, på andra vältra ansvaret för sin egen försumlighet, hvilket försök dock strandade genonr rådhusrättens dom: Kapten Lind och ombud sparade inga osanningarr uppdiktandem eller vrängningar, för) att vid rådhusrätten nå sitt mål, och då detta till vår fördel afgjordes, yttrade Lind till oss att hau skullö (för att begagöa hans egna ord) skälla ut oss i tidningarne, Kvilken vackra tanke, äfven utförts: Befälhafvarnes rhångahanda bestyr vid de finska båtarnes Hastiga och omständliga expedition, merändels under nattens lopp, böra visserligen något kunna ursäkta en Bbegången I Blunder; men oursäktligt är det att som kapI tem Lind vilja kasta skulden till sin försumlighet på en annan. Detta är under edlig förpligtelse sakens sanna: förhållande, och hoppas vi att de tid: ningar, som upptagit det förra oriktiga refeäfven täcktes intaga detta sanningsI enliga. : Hvad beträffardet särskildt påpekade förKållande, att skiljaktiga meningar vid utslaI göts afkunnande gjort sig gällande, ity att ordföranden mot beslutet sig reserverat, så torde dervid ej böra fästas alltför stor vigt, då man betänker att de enklaste rättsfrågor oftast gifva anledning till meningsolikheter, och man väl ej får antaga att de öfriga ledamöterna af rätten, som dikterat beslutet, utan samvetsgrann och noggrann pröfning afgifvit sina röster till vår förmån. Hvad mig; Hov6n, särskildt angår, så vågar jag påstå att jag under de 20 år, som jag uteslutande praktiserat i skeppsmäkleriet, icke gjort mig saker hvarken till, slarf, oredlighet eller försumlighet i yrket samt anser kapten Lind minst hafva skäl lemna varning till nuI tidens sjötrafikerande bildade ånsbåtsbefil vare, då han sjelf ådagalagt ett. så ohjelpligt slarf. Stockholm den 16 april 1870: Hoven. komp; När man genomläst rådhusrättens utslag och dermed jemfört vice ordförandens reservation (gående derpå ut att hrr Hoven komp. bort åläggas ersätta de böter, som för oriktig märkrulla måst i Finland betalas) har man funnit: att oriktigheten i märkrullan tillkommit derigenom, att varorna å ett af fartygets redare utstäldt konnossement, som efteråt funnits på Hovn komp:s kontor, ej varit