Dagens Nyheter – 23 april 1870, sida 1

SMU icke hog. Den äldste af vårt hus kan icke fly till utländet med en så lumpen summa, det är omöjligt. Den gamle markisen satt ett ögonblick försjunken i tankar, derpå fattade han sig åter och befallde Louis att lemna honom ett litet ciseleradt jernskrin, som stod i chiffonieren. Under stark rörelse öppnade han skrinet med en nyckel, som han bar i ett band omkring halsen, och tog några smycken derur. — Gaston, min älskade son, såde han, ditt lif kan i denna stund bero af en belöning, utdelad i rätta ögonblicket. — Jag är ung, min far, och har möd i bröstet. — Hör mig. Dessa smycken ha tillhört din fromma moder, som nu ber för oss i himlen, De ha aldrig lemnat mig, och till och med i mina fattigaste dagar, då jag i London måste undervisa i klavårspelning, höll jag dem i helgd och tänkte aldrig på att sälja eller pantsätta dem; men tag du dem, min son, och sälj dem, de äro värda ett par tiotal tusen frank , — Nej, fader, nej! — Tag dem, Gaston. Om din mor lefde, skulle hon handla liksom jag. Jag befaller dig det. Huset Clamerans Tförstföddes ära och räddning få icke bero på några lumpna penningar. Gaston, som vär rörd till tårar, knäföll för sin far, kysste hans hand och sade: