Dagens Nyheter – 22 april 1870, sida 1

40 Partiet fortsattes ännu en stund, men plötsligt blef Gaston blek som ett lik, kastade köen på biljarden och sprang fram till bordet i andra ändan af salen. Der sutto fem unga personer, som spelade domino och drucko likör. Gaston vände sig till den äldsta i sällskapet, en ung, vacker man vid namn Jules Lazet och sade: — Våga att upprepa hvad ni nyligen sade! — Hvad hindrar mig väl? svarade Lazet lugnt. Jag sade, och jag upprepar det nu, att de unga, adliga damerna icke äro bättre än våra grisetter, och att dygden icke består i det lilla de framför namnet. — Ni nämnde ett namn. Lazet steg upp, liksom hade han förutsett, alt hans svar skulle uppreta den unge Clameran, och att man skulle komma från ord till handling. — Jag har nämnt, sade han med ett hånfullt småleende, den lilla fen från la Verberie. — Endast en feg usling, sade Gaston med af raseri darrande röst, kan vara nog låg att baktala en ung flicka, hvars moder är enka, och som hvarken har fader eller broder som kan försvara henne. — Om hon hvarken har fader eller broder, svarade Lazet leende, så har hon sina älskare — och det är tillräckligt. Dessa ord: sina älskaret . .. kommo Gastons vrede att koka öfver, han höjde armen och slog Lazet med knuten handi ansigtet.