Dagens Nyheter – 22 april 1870, sida 1

han var skyldig denYgode Guden erkänsla för så litet. Under den första tiden efter hans hemkomst gjorde han sig besvär att komma in vid hofvet, men då detta visade sig vara förgäfves, drog han sig tillbaka till sitt slott, der han både förtalade och beklagade sin kung, den han tillbad. Från detta ögonblick fann han sig i att lefva en landtadelsmans lugna och belåtna lif; men emedan han städse hoppades på en ny restauration, som skulle återskänka honom alla hans egodelar, så drog han på sina kapitaler och förstörde trettio tusen frank om året, ehuru han blott hade femton tusen i räntor. Båda hans söner lefde som de för godt funno. Den yngste, Louis, var ständigt på jagt efter kärleksäfventyr eller satt vid ett spelparti, men den äldste, Gaston, bekymrade sig endast om sina studier. Den gamle markisen lefde sålunda det lyckligaste lif i verlden, och tiden blef honom aldrig lång, med undantag af de dagar, då hettan blef alltför stark i Rhöne-dalen eller mistralen blåste för starkt, men äfven vid sådana tillfällen hade han ett medel till förströelse, som aldrig saknades och som alltid roade honom, ehuru han ofta användt det. Han förtalade sin grannfru, grefvinnan de la Verberie. Grefvinnan var en Bhögväxt, mager dam, som var i högsta grad högmodig och kall