— RA kan -finna det minsta sammanhang mellan denna stöld och min berättelse, det blir -en annan sak. Herr de Clameran besinnade sig innan, han svarade. En hiftig stöt med armbågen af Raoul hade lugnat honom liksom genom ett trollslag. Han mätte pajazzon med misstänksamma blickar och tycktes ångra; att. han låtit sitt käftiga lynne få makt. med sig. — Nå, jag misstar mig möjligen, sade han med den honom egendomliga -stolta tonen. Efter eder förklaring tror jag att . . . Men vid ordet. förklaring upplyftade pajazzon hufvudet, och i stället för det förra enfaldiga utseendet antog han en stolt min och sade: —-Jag har icke gifvit och har icke heller för afsigt att gifva er någon förklaring. — Min herre! — Tillåt mig att tala till punkt. Om jag med vilja i något fall förolämpat ett fruntimmer, för hvars man jag. hyser. stor aktning, så förefaller det mig, som det tillhörde honom -ensam att säga mig det; och om ni anser, att han icke är i den ålder, då det anstår honom att fordra upprättelse, så vet jag, att han har en fullvuxen son, som är här på balen. Ni har frågat mig hvem jag är, nu frågar jag er: hvem är ni, som gör er till iru Fauvels riddare? Är ni hennes slägting eller en. vän i huset? Och med hvilken rätt förnärmar ni henne genom -ått göra