Dagens Nyheter – 16 april 1870, sida 2

salongen. För hvarje gång något buller uppstår, förargar han sig högeligen och väsnas ännu värre för att få tyst; och som buller oupphörligen uppstår deruppe, får han oupphörligen förarga sig, och jag har mycket funderat, huruvida den der herrn har mera ledsamt än roligt på spektaklet. Man återfinner honom likväl alltid der. Bredvid mig till höger sitter ett mycket tjockt fruntimmer och bortom henne etvlandtman, som tydligen synes ej hafva varit på spektaklet förr. Han har ej setat lång stund, förrän han tyckes få en id6; han klifver öfver barriererna uppåt tonden till; men om någon stund återkommer logevaktmästaren med honom, och efter några protester återtager han sin plats under påstående, att man ser bättre derborta. Logedörren öppnas och en väg, timid: flicka inkommer och sätter sig stilla bredvig migoEn; stunds efter henne inkomma, pratande och skrattande, tvenne andra flicKör och kasta signed bredvid herrn fråmför mig. Herrn är nära att förarga sig, men Som spektaklet. ännu; ej -begynnt,! åtnöjery ha; sig med att göra en Hörribel grimas.. Äntligen Kar orkestert stämt, kåpellmästareh är på sin plats, arga herrn är också på Bin plats, äfvenså dender lilla gubben i hörnet midt emot, med Aftonbladet hängande framför sig. Spektaklet-kan således begynta. f Knappast :ha några takter : af uvertyren gått, då ett par personer! på fermte radenrofvanom oss: komma i slagsmål om hyem som skall hafva öfre eller nedre platsen. Unga Figge förenar sig äfven i oväsendet, emedan han är missnöjd med att man fört Könoft bört till ett ställe, der det ej sefveras nam: nam. Herrn framför mig ser sig ursinning ; orikring och ger till ett hysch! som om han ämnade blåsa ut ljuskronan: Äntligen blir det lugnt; och uvertyren förtgår, endastraf; bruten: af smällande ilogedörrarne, förorsakadt af personer som hafva för sed-att aldrig höra I en uvertyr. I GM Hofvet är på teatern denna; afton. , Jag har ; märkt att dessa aftnar är spektiklet. företrä; desvis talrikt besökt; den publik, som fyller salongen, tillhör just ej de aristokratiska umI gängeskretsarne; men det gifves en mängd folk, som finner det juft att vara i samma rum och inandås samma laft, som imedlemmarne saf dynastien. Ridån gick upp, jungfrun i hörnet: gjorde ett förtvifladt försök att.tittå ned: på scenen och. -herrn med glasögonen ålade. de begge flickorna den djupaste tystnad. Tjockar frun, som kommit på spektaklet för att se något, lutade sig så Tångt utöfver balusträden söm möjligt och hitdrade derigenom ländtmannen. från att Be något. Denne; som troligtvis fam sig hafva mindre roligt, började också redan under andra akten att snärkay till herrås stora grämelse, som wille! att frun skule knuffar på honom, hvartill: hon :dock-;syaräde sett lakoniskt: :sällan,.Lilla Figge:hade äfven blifs ; Vit till den grad orolig, att han måste -följa jungfrun från spektaklet. För att trösta jungfrun lofvade en mamsell att tala om för henne i slutet af pjesen, så att hon oj skulle förlora sammanhanget. Jag skulle tillråda henne att börja från början. De begge flickörna hade till granne på andra sidan fått en ung man, med hvilken. de i under. mellanakterfia. voro i lifligt sämspråk. Jag ämnade ock tilltala min vackra granne till venster; men hon såg cj ut att vara fallen för konversation, och jag kom att tänka på, att :om jag sutte på parkett bredvid denna obekanta flicka, så skulle jag ej tilltaläå henne — och hvarför skulle jag då tillåta mig det på fjerde raden? Frun deremotvar sjelfva pratsamheten. Hon hade snart talt om att hon ej var nöjd med operan söm gafs. Hon hade nyligen Sett Engelbrekt och hans. Dalkarlar, som Mycket slagit an på henne, men här kunde man ju ej för den eviga sången uppfatta hvad som hände i pjesen! Herrn framför, som hört det sista yttrandet, ryckte på axlarne och kastade en medlidsam. blick på henne. Vs Äntligen slutade spektaklet, landtmannenh väcktes och samtlige gingo ut med ett utseende af belåtenhet, men jag vet ej ormdettå gällde pjesen eller den plats, man innehaft på fjerdö raden to oc oc: an: Tage.