Dagens Nyheter – 14 april 1870, sida 2

hade upptäckt, fortfor Prosper; Madeleine, den ädla, kyska, till hvilken jag hyste så stort förtroende, har öfverlemnat sig åt denne bedragare, som har stulit allt, till och med det namn han bär. Och jag, enfaldiga, hederliga menniska, jag har denne usling till min förtrognaste vän. För honom yppade jag min ångest och mina förhoppningar . .. och han var hennes älskare! Och vid deras möten ha de skrattat åt min löjliga kärlek och min dumma lättrogenhet. Han stannade, öfverväldigad af sina våldsamma känslor. Vissheten om att vara förrådd och bedragen på ctt så ovärdigt sitt gjorde honom ursinnig. — Men nu är det nog med dessa förödmjukelser, fortsatte han; man skall icke säga, att jag dukat under för de blodigaste oförrätter. Han ville störta fram mot huset, men herr Verdunt, som, så långt mörkret tillät, vakade öfver hvarje hans rörelse, hejdade honom. — Hvad har ni i sinnet? — Jag skall hämnas. Nu, då jag hvarken fruktar skandal eller buller och icke har något mer att förlora, skall jag nog veta att få upp dörren. Jag ämnar icke längre smyga mig in i huset som en tjuf, utan jag skall framträda öppet som en man, den der blifvit grymt förorättad, och fordra räkenskap derför. — Ni gör det icke, Prosper,