Dagens Nyheter – 14 april 1870, sida 2

— Hvem hindrar mig? — Jag. — Ni! Nej, tro inte det. Jag skall -döda dem och sedan sjelf dö. Om herr Verdunts händer ieke snarare hade varit af stål än af kött och ben, skulle Prosper undsluppit honom. Nu blef det blott en kort strid och herr Verdunt segrade. — Om ni gör väsen och väcker fideras uppmärksamhet, är det förbi med alla förhoppningar. — Jag har inga förhoppningar. — Om Raoul : fattar misstanka, skall han undslippa oss och ni vara vanärad för alltid. — Hvad bryr jag mig derom! — Men jag bryr mig derom, olyceklige, jag, som har svurit att bevisa er oskuld! Vid er ålderkan man alltid återfinna eh älskarinna, men sällan sin förlorade heder. — Jag skall hämnas, åtortog Prosper med den idiotiska envishet, som är egen för personer med en fix id, jag skall hämnas. — Ja, hämnas ni, utbrast herr Verdunt som började bliond, men hämnas som en man och inte som ett barn. — Herr Verdunt! — Ja, som ett barn. Hvad vill ni göra, om ni kommer in i huset? Har ni vapen? Nej. Ni vill således kasta er öfver Raoul och kämpa mot honom bröst mot bröst. Under tiden skall Madeleine fly undan till sin vagn,