Händelser och förhållanden i utlandet. Veckoöfversigt. Napoleon III har visat sig vara en politisk hexmästare af första ordningen. Oppositionen kommer ingen väg med honom. Knappt ha envåldsmaktens fiender lyckats sätta honom riktigt i klämman, knåppt har Europa hunnit fatta situationen och börjat tåla om nödvändigheten för kejsardömet att gifva vika, så framt det ej vill sopas bort af revolutionen, förrän han åter har händerna fria. En. ny, liberal minister sättes plötsligt på hrr Rouher konsorters taburetter, reformer, idel reformer, skrifvas på den kejserliga fanan; folkets länge svikoa förhoppningar vakna åter, och den häpna oppositionen släpper för ett ögonblick sitt tag. Men hon märker i nästa ögonblick att hon blifvit öfverlistad. För Napoleon finnes. intet högre intresse än riäddandet at den dynasti han skapat; kring detta mål koncentrerar sig hela hans politiska vishet. Men han är klok nog att söka vinna sitt syfte för bästa möjliga pris. Då han såg att det gamla Systemet icke kunde bära sig längre, proklamerade han i hast ett hytt. Napoleon, sjelfherrskaren, blef plötsligen en varm vän af det konstitutionela statsskicket. Detskulle bli en parlamentarisk styrelse i Frankrike, lofvade han, ministrarne skulle bli ansvariga och lagstiftande församlingen få del af senatens konstituerande makt. Godt och väl. Man hoppades det bästa, och så tillkom det nya frisinnade författningsförslaget, hvilket skulle vara hjelpligt nog, om det ej bibehölle en paragraf, som ser mycket demokratisk ut, men genom hvilken, enligt oppositionens mening, alla de gjorda medgitvandena bli af noll och intet värde. Denna 3 tillerkänner kejsaren, och honom ensam, rätt att vädja till folket i fråga om ändringar af grundlagen — ett prerogativ, som oppositionen påstår strida helt och hållet möt parlamentarismens och könstitutionalismens anda. Napoleon vill äfvenledes ha sin nya författning stadfästad genom ett tolkbeslut, på det hans dynasti genom ett nytt kolossalt förtroendevotum, af den ökunniga massan måtte än