Då man lemnar den lilla stationsbyggnaden vid Vesinet, finner man två vägar framför sig. Den till venster, som är makadamiserad och väl underhållen, leder till staden, hvaremot den, som nyligen är ånlågd, leder in i skogen. Der dessa två vägar korsa hvarandra, lät Prosper droskan, hvari han och herr Verdunt åkt från Palais Royal, stanna klockan nio på aftonen. Kusken hade förtjent sina hundra frank, hans hästar vVoro visserligen nära att störta, men de sista fem minuterna hade Prosper och herr Verdunt sett lyktorna-på en vagn, gom körde ungefär fomtio steg framför dem. Då herr Verdunt steg ur droskan, lemnade han kusken en sedel och sade: — Här är det jäg lofvat dig; du kan nu köra bort till den första krögen på höger hand, och om vi icke möta dig der om en timma, står det dig fritt att vända tillbaka till Paris. Kusken öfverflödåde af tacksägelser, dem hvarken Prosper eller herr Verdunt hörde på, emedan de genast begåfvo sig af inåt dem ödsliga vägen. Vädret, som var så afskyvärdt vid deras afresa, att kusken hyste betänkligheter, hade nu blifvit ännu värre. Regnet öste ned i strömmar, och en orkanlik storm slet grenarne af träden. . Sedan de i ungefär fom minuter vandrat Onikring i det