—gu förargelse, eftersom jag nästan frös fast vid kuskbocken. — Hur såg han ut, då han kom tillbaka? frågade herr Verdunt. — Icke så synnerligt belåten, som då hän reste, det är sannt. Sedan jag spännt från hästen och satt in vagnen, gick jag upp till honom för att fråga om han okalb något, men dörren var stärrgd och han oqvädade mig, då jag bultade på. Och för att smälta denna förödmjukelse tog mister Josef sig en duktig klunk absint. — Är det alltsammans? frågade herr Verdunt. — Ja, för i går, patron. I morse steg husbonden sent upp och var så ond som en bandhund. Vid middagstiden kom den andre, Raoul, och han var också ond. De började straxt att gräla... ja, en lumpsamlare skulle ha rodnat, om han hört dem. MHastigt grep min store karnalje till husbonde den lille i strupen och skakade honom söm ett plommonträd; jag trodde ett ögonbliok, att han skulle qväfva honom med ens. Men Raoul är icke bortkommen; han drog en knif, spetsig som en syl, ur fickati, och då blef den andre rädd, släppte sitt tåg och blef äter lugn. — Men hvad sade de? — Ja, det är knuten, patron, sade mäster Josef urSäktande; de talade etigelska, de slynglärne, så att jag inte begrep ett ord: Men ett är jag Säkör på, och det är, att de grälade om pengar.