ytterligare befästas; han har bestämt sig för anställandet af en folkomröstning samt lyckats i detta hänseende få det nya kabinettets majoritet på sin sida. Lagstiftande församlingen har emellertid också velat ha ett ord med i laget; en af dess ledamöter, Gråvy, förklarade sig nyligen önska interpellera regeringen i ämnet, hvilken framställning till en början upptogs mindre gynsamt, så att man trodde att den skulle komma att lemnas utan afseende. Under sammankomsten den 4:de dennes uppträdde emellertid hr Emile Ollivier helt oväntadt och bad hr Gråvy tala ut hvad han hade på sinnet. En debatt uppstod med anledning häraf, hvilken varade hela sessionen och fortsattes följande dag. Bland anföranden, som under denna öfverläggning förekommo, voro Jules Favres (hvilket af oss i går meddelades in extenso) samt Gambettas och Olliviers de märkligaste. Af hvad Gambetta yttrade införa vi här några utdrag, hvilka synas oss temligen klart belysa öppositionens uppfattning af den nya konstitutionen och folkomröstningsprineipen. Ja, den politiska filosofien vill att folket anses som cen uteslutande, oupphörligt förnyade källan till all: makt, till alla rättigheter; men plebiscitet miste då också, som det latinska. ordets betydelse bjuder, vara ett vetande och medvetande bog folket af det faktum, hvarom det skall uttala gin m ning. Och för att gifva folket detta veta de, detta medvetande, hvad fordras det? Deba ten, meningsstriden, diskussionen. För att plebiscitet ej skall förvexlas med det kejserliga rkriptet, måste formuläret derti!l v-ra uppsatt af folketg enda fullmägtige: I annat fult skall ingen legitimitet deraf framgå. — —— Huru! Man tinker understiälla författningen folkets omröstaing! Men huru går det då med maktens permanens? Hvert tar, då. ärftligheten vägen? Det är den monarkiska principens afsiägelseakt. Jag förstår och jag respekterar alla förhoppningar, all saknad, som en viss förfluten tid kan vilcka bos några själar; men man börsiiga dem sannin gen, hurn bitter hon än må kännas. Och sanvingen är att de min om hvilka j-g-talar trott sg sluta sig till en monarki; nedan de i sjelfva verkat slutit sig till en demokratisk förvandling. Jag tror att erfarenheten skall visa dem att det ;r en fullkomlig oförenlighet. mellan den parlamentariska monarkien, sådan som, deras doktorer lärt dem upfatta dennun, och den allmänna rösträtten. (Stark rörelse inom olika delar af kämmaren.) — — — Hvad statschefens ansvarighet beträffar, är hon: blott ett tomt ord, ett gyckelspel, då han. sjelf eger bestämma i hvilka fall han ådragit sig ansvar och tiden då han skal bikta sina synder. -Men man må i konstitutio nen inskrifva denna ansvarighet elter låta bli at göra det, finns det dock någon som åtager sig att tillämpa henne, utan att hon på förhand ir organuiserad. Denna någon är revolutionen. Ollivier bemötte Gamberttas bevisning, och han gjorde det på sitt vanliga talangfulla sätt. Han sade bland annat: Jag vill ej inlåta mig på detaljerna i hr Gambettas tal, utan blott berämpa deras hufsudpriocip. Denna princip är följande: En radikal, organisk, nödvändig, outr tig eförenligbet råder mellan den allmänna rösträtten och wonarkien; så snart i en manarki, lika godt af. hvad ;slag hon är, allmän rösträtt blir införd, underteckner hon sin dödsattest, och det verk, man strifvar för, är blott ett verk sf den icke experimenterande politiken, som törsöker streta mot den ström, som brusar fram och rycker allt. med sig, nemligen mot folkmajoriteten, den allmänna rösträtten. Detta är bela ert tal. -Hufvudmisstaget i detsamma är den metod, enligt hvilken det atfattats. I lång tid rörde man sig på de filosvfiska. vetenskapernas område med sbetrakta slu ledningar, En dag kom Biuco. sen blet odödiiv, emedan han sade: Man nåste röra sis på trferenhetens väg. Om men vil veta, hvad som passar för ett folk; hvilka. principer mun bör försvara och. utveckla, måste man fästa afseende på århundradenas erfarenhet och underköka, hurudana den framfarna tidens seder, bruk, traditio ner och vilkor varit, för att konstitueras nutiden. Efter att härefter ha gjort en utflykt inom historiens område, vände han åter till ämnet, väpnad med denna slutsats: Om jag derför hör er säga, att den xsllmänna rösträtten nödvändigt måste tillintetgöra monarkien, så säger jåg att erfarenheten talar mot er och tvärtom ådagalägger :att det demokratisku elementet, alltmera utvecklande sig, alltid har till resultat maktens koncentrering i. hinderna på först en diktatorisk och derpå en monarkisk regering. Jag talar härom med så mycket större frihet, som jag till en början var af samma åsigt som I. Först sedan jag stött på historiens faktnin och verklighet, har jag kommit till den öfvertygelsen, att den allmänna rösträtten är tilllämplig på alla regeringsformer. Debatten slutades, som bekant, dermed att ministeren Öllivier vann en ny -lysande seger, hugnades med ett nytt förtroendevotuni, hvilket afgafs utaf 227 medlemmar af församlingen. Endast 43 röstade mot-ministeren. Detta oaktadt har finansministern Buffet, näst Emile Får? VAR