Dagens Nyheter – 13 april 1870, sida 1

djupa, nästan ogenomträngliga mörkret, utbrast Prosper slutligen: — Nu äro vi framme, här är Raouls bostad, Utanför jernstaketet framför en ensam byggnad sågo herr Verdunt och Prosper den droska hålla, hvars spår de följt. Kusken, som dragit kappan upp öfver öronen, satt och halfsof på kuskbocken, trots det fruktansvärda vädret, men herr Verdunt ryckte honom utan vidare omständigheter i rockärmen och väckte honom. Kusken vaknade, rusade upp, grep genast fast i tyglarno med den ena handen och piskan med andra, sägande: — Jag är färdig, medborgare, jag är färdig. Men då han vid skenet af lyktan fick se, att han hade med obekanta att göra, blef han förskräckt, inbillade sig att de ville taga hans penningar, ja, måhända hans lf, och utbrast derför i jämmerlig ton, under det han svängde med piskan: — Jag är upptagen! Jag kan icke köra för er! — Jag vet det, dumhufvud, sade herr Verdunt, och jag begär blott en upplysning af dig, som jag vill betala med fem frank. Har du inte kört för en äldre dam hit? Denna fråga och detta löfte om fem frank voro långt ifrån att lugna kusken, som nu greps af en förfärlig ångest och började ropa högt: — Om ni inte går er väg genast, ropar jag på hjelp.