Dagens Nyheter – 13 april 1870, sida 1

Det var en fint inbunden psalmbok. Herr Verdunt bläddrade hastigt i den och fann snart det ställe, hvarur de bokstäfver, som voro klistrade utanpå brefvet till Prosper, blifvit urklippta. — Jag hade moraliska bevis nog, sade han till Prosper, räckande honom boken, men här är ett måterielt bevis, som ensamt är i stånd att rädda er. Vid åsynen af boken bleknade Prosper. Han hade straxt känt igen den. Det var den psalmbok, som han hade gifvit Madeleine i stället för reliken. Och på första sidan hade Madeleine skrifvit: Minne från Nötre-Dame de Fourvidres, den 17 januari 1866. — Men denna bok tillhör Madeleine, utbrast han, Herr Verdunt svarade icke; han hade stigit upp för att gå bort till en ung man, som liknade en uppassare, hvilken i detta ögonblick kom in på krogen. Knappt hade han kastat en blick i den biljett, som den unge mannen lemnade honom, innan han häftigt upprörd skyndade sig tillbaka till Prosper. — Vi ha dem måhända, ropade han. Och kastande ett fem-frankstycke på hordet, släpade han Prosper med sig, utan att yttra ett ord till Cavaillon. i — Hvilken otur, utropade han, då de skyndade framåt trottoaren, vi komma måhända för sont. Så mycket är visst, att vi komma