Dagens Nyheter – 13 april 1870, sida 1

Raoul de Lagors, väntade på honom. Men Ten menniskan har inte sin make i att kunna svärja och gräla. Raoul frågade hvad som gjort honom så uppbragt. — Ingenting4, svarade min patron, Singenting, döt är bara flickungen som dunstat bort, så att man inte vet hvar hon tagit vägen, hon har gått oss ur händerna4. Derefter sågo de mycket betänksamma ut, — SVet hon något af vigt? frågade Lagors. — Hon vet ingenting, utom hvad jag sade dig i hennes närvaro4, sade Clameran, tmen om detta intet kommer för öronen på en man med fint väderkorn, så kan det leda till upptäckt af sanningen4, Herr Verdunt smålog som en person, den der hade sina giltiga skäl att värdera det naturliga i herr de Clamerans oro. — Han är inte dum, din husbonde, sade han. Och vidare? — Ja, sedan, patron, blef Lagors gul och grön af vrede och utbrast: Om det är så allvarsamt, måste vi göra oss af med den der tiggarungenX. Men husbonden log och ryckte på axlarne. Du är något grön ännu, svarade han; när man vill göra sig af mcd fruntimmer af den sorten, så tager man gåhjelp af öfverhetenX. . Denna id kom dem att skratta båda två. — Det tror jag nog, sade herr Verdunt: et är en utmärkt id; det är blott skada. AVEM VAR DEN SKYLDIGE? 25.