Dagens Nyheter – 11 april 1870, sida 2

— Jag skall säga er; foftfor Madeleine, att jag icke glömt något, men låt icke detta ingifva er hopp. Om ni älskar mig, skall ni icke upphöra att lefva, Ni kan icke vara så grym att lägga er död till minä öfriga lidänden. Den dag kän måhända komma; då det blir mig möjligt att rättfärdiga mig . . . och nu, min broder, min ende vän, farväl! Med dessa ord lutade hon sig öfvet Prosper, kyeste Honom på pannan och försvann derpå, åtföljd af Nina Gipsy. Prosper var nu ensam; och det förekom honom, som om han hade vaknat upp tär en dröm. Han försökte göra klart för gig hvad som passerat och kunde då icke misskänna det inflytande, Bom den man, hvilken samma morgon för första gången visat sig för honom, hade på det som nu skett. Men hvarifrån härrörde denna hemlighetsfulla makt, hvarmed den obekante, så att säga efter cget godtfinnande, förberedde händelserna? Det tycktes som om han förutsåg eller gissade allt; han kände OCavaillon, han hade reda på Madeleines planer, och han hade tvungit den stolta, oberoende Gipsy till lydnad, Prosper blef så upprörd af dessa tankar, att han i det ögonblick, då herr Verdunt trädde in i salongen, gick mot honom med hotande uppsyn och i en kort, men befallande ton sade till honom: — Hvem är ni? Den tjocko mannen tyckes icke blifva