Nina Gipsy i en kammniarjungfrus drägt. Prospers rörelse var stark. Situationen gjorde honom förfärad. Han stod der mellan två qvinnor, som Hade spelåt em stor rol i hans lif, mellan Madeleine,dden stolta arftågerskan somm han tillbad, fen som stötte honom tillbaka, och den fattiga Nina Gipsy, som tillbad ho: :m, men hvilken han ringaktade. Af sina egna lidanden kunde Prosper fatta hvad hoh skölle lida. Ty hon sårädes icko blott för stunden, utan också för det förflutna. Hur stor måste icke hennes förödmjukelse och vrede vara, då hon erfor bvilken eländig roll, som Prospers kärlek låtit henne spela. Han förvånade sig högeligen öfver att Gipsy, söm fordom varit så häftig, icke uppträdde för att protestera och förbanna honom. Under det Prosper teg, hade det emellertid genom en kraftig ansträngning lyckats Madeleine att blifva herre öfver Sig sjelf. Hon påtog sin kappa, men innan hon gick, närmade hon sig Prosper och sade: — Hvarför har ni kommit hit? Ni och jag behöfva allt vårt mod. Ni är olycklig, Prosper, men jag är mera olycklig än ni. Ni har rätt att beklaga er, men äfven om mitt hjerta är nära att brista, måste jag småle. Ni kan söka tröst hos en vän, men jag vågar endast anförtro mig åt Gud. Prosper försökte framstamma ett svar, men orden kommo icke öfver hans läppar.