Dagens Nyheter – 11 april 1870, sida 1

fordras genom jernvägar, så byggda, att de, förenande koldistrikterna med bergslagerna och vattenfallen, på samma gång bildade gena utfartsvägar till lämpliga skeppningsorter vid hafven, hvil:et för Wermlands, Nerikes och Dalarnes bergslager komitån ansett bäst skulle vinnas genom en förut ifrågasatt förlängning af. Gefle—Dala-jernvägen genom bergslagerna till en ständigt öppen bana å vestkusten. Major A. anförde vidare att komitån tänkt sig, att jernvägen skulle utgå från Falun, passera Domarfvets vattenfall vid Dalelfven, Ludvika vid Wessman-Barken: jernväg, Grängesbergets outtömliga malmfält, Nya Kopparberget, Hellefors—Kroppa jernväg, Björbäcks kanal, Deijefors vid Klarelfven, Edsvalla bruk vid Norselfven, Bergviks, Sköra, Seffle och Dalslands kanaler och sluta vid Krosskärrs hamn å bohuslänska kusten, hvilken, liggande alldeles ute i hafsbandet, är tillräckligt rymlig för den största trafik, till lagom djup, är lätt att angöra genom tre inlopp, fullkomligt skyddad genom en rad höga öar och endast två gånger under de sista 46 åren några dagar å rad varit stängd af is, samt uppläste derefter utdrag ur en del kalkyler, visande att den ifrågavarande jernvägen på samma gång skulle blifva af oberäknelig vigt för vår jernindustri och skogsrörelse och derjemte äfven mycket inbringande, och föreslog slutligen att den af ingeniörsföreningen tillsatta komitn skulle till frågans fullständiga utredande förstärkas med ledamöter från de län, genom hvilka jernvägen skulle komma att passera. Till komiterade för Wermland för frågans närmare utredning utsågos sedan hrr borgmästaren Sjögren, kammarherren Sköldebrand och Fleetwood. Meningen lärer vara att inom kort föranstalta sammanträden, såväl i Stockholm med ledamöter af riksdagsmän i båda kamrarne som i orterna, för att utröna sympatierna för saken och utse ledamöter i komitån. Fru Michaelis konsert egde rum i Jakobs kyrka sgistlidne lördag. Den snart hundraåriga Alceste-uvertyren af Gluck, hvars toner framströmmade icke endast genom tempelhvalfven, utan ock genom hvarje hjerta som förstod dess språk, öppnade denna i så många afseenden värderika konsert. Kgl. hofkapellet utförde under herr Normans ledning såväl denna som öfriga orkester-partier med den fulländning i exekution, som man oftast från detta håll får höra. På dessa nummer följde J. E. Gilles kyrkoaria, skrifven för och tillegnad fru Michaeli. Att arian eger stort värde bevisas bäst deraf, att den blifvit adopterad af en så framstående konstnär. Vi gilla fru M:s smak, ehuru denna aria här och der, liksom nästan alla hr G:s andliga kompositioner, innehåller verldsliga elementer, som äro stridande mot den rent andliga stilen. Slutnumret i konsertens första afdelning, CAgnus Dei för soli, kör och orkester, af J. Jacobsson, är visserligen något modernt, men hållet i katolsk kyrkostil och ganska väl genomarbetadt; den är långt, men ändå icke tröttande. Ehuru underhållande första afdelningens nummer än voro, längtade man likväl efter den andra: det var ju i denna man skulle upplifva sin ungdoms minnen med Haydns Årstider, Våren och Sommaren (Hösten och Vintren få vi väl höra en annan gång). Man kände ingen trötthet, oaktadt kl. var nära 10, man kände knappast det starka draget mellan de sällan tillslutna dörrarne, man endast njöt i stort mått af den herrliga Våren och den nästan ännu hoerrligaro Sommaren. Fru Michaelis silfvertoner, veka, sköna och ST a föda Mg. 0 ad: oa hr. NN ga RR RAA RR RA RN RE RNE