Dagens Nyheter – 11 april 1870, sida 1

Det var i hoppet om att återfinna Madeleine, som jag kämpade för att försvara min heder och mitt lif; men nu, då jag vet att allt är förbi mellan henne och mig, drager jag mig tillbaka från striden. Prosper såg så bestämd ut, att herr Verdunt blef mycket orolig. — Är ri tokig? frågade han. — Nej, olyckligtvis, Madeleine älskar mig icke längre, hvad har jag då att lefva för? Han yttrade detta i en sådan ton, att herr Verdunt kände sig djupt rörd och sade: — Men anar ni då inte? Har ni inte förstått meningen i hennes ord? — Ni har alltså lyssnat? utbrast Prosper häftigt. — Ja. — Min herre! — Ja, det är måhända inte så grannlaga handladt af mig, men ändamålet helgar medlen. Jag har lyssnat, och jag är glad deröfver, eftersom jag nu kan säga: fatta mod, Prosper! Fröken Madeleine älskar er och har aldrig upphört att älska er. Om man också är dödssjuk, kan man aldrig uraktlåta att lyssna till sin läkares tröstande ord. Herr Verdunts bestämda förklaring ingöt nytt hopp i Prospers själ. — Ja, om jag kunde tro det, mumlade han. — Tro mig, jag tar icke miste. Har ni då inte sett, hvilka gmärtor den ädelmodiga unga flickan led under striden mellan sin kärlek