Dagens Nyheter – 11 april 1870, sida 1

ooo OS PR Madeleine afbröt honom genom en rörelso med handen, liksom hon ville tala, hvem vet, måhända förklara allt, men hon beherrskade sig plötsligt och utbrast med ett förtviflans uttryck: — Min Gud! det är för mycken smärta! Prosper låtsade missförstå meningen med detta utrop. — Ert medlidande kommer för sent, sade han. Den, som liksom jag hade lof att hoppas på en så stor lycka, har intet mer att vänta af lifvet, då detta hopp brister. Jag lemnar fängelset som vanärad. Hvad skall det blifva af mig? Jag rådfrågar förgäfves framtiden; den har hvarken hopp, löften eller leenden qvar för mig. Jag ser mig om och ser blott vanära och förtviflan. — Prosper, min vän, min broder, om ni visste . . . — Jag vet blott ett, Madeleine och det är, att ni har älskat mig och att ni icke längre älskar mig, under det jag ständigt älskar er, Hon teg, han hoppades på ett svar, men det kom icke. Plötsligt afbröts tystnaden af halfqväfda snyftningar. Det var Madeleines kammarjungfru, som suttit bredvid kaminen under hela samtalet och som nu icke längre kunde beherrska sin rörelse. Madeleine hade glömt henne. Prosper hade icke märkt henne. Men nu såg han på henne och igenkände henne; det var HVEM VAR DEN SKYLDIGE? 23,