Dagens Nyheter – 9 april 1870, sida 1

-—-— LIV Hvit som gnö och mera orörlig ån en bildstod, böjde Madeleine hufvudet för detta utbrott af en länge kufvad passion, och stora tårar rullade utför hennes kinder. — Jag har bedt er glömma mig, sade hon med dof röst. — Glömma er, upprepade Prosper, så förbittrad som om han hade hört en hädelse, glömma er! Kan jag det då? Står det i min makt att låta bli att tänka på er? Om ni tror det, har ni aldrig älskat. Det finns blott ett medel, som kan förmå mig att glömma er, det är döden. Det sätt hvarpå han talade, det vilda uttrycket i hans ansigte kom Madeleine att darra. — Olycklige, utbrast hon. — Ja, ni har rätt, jag är tusen gånger olyckligare än:ni tror. Ni fattar icke hvad jag lidit genom att hvarje morgon upprepa för mig sjelf: det är förbi, hon älskar mig icko längreX. Ni talar om att glömma! Jag har sökt glömskan, men icke funnit den. Jag har sökt att qväfva den låga, som varit nära att förtära mig, men det har icke lyckats mig; då kroppen var trött och nära att duka under, plågade tanken mig lika oaflåtligt. Ni ser nu, att jag nödvändigt måst tänka på hvila, på sjelfmord. — Jag förbjuder er att nämna detta ord. — Vet ni icke, Madeleine, att man blott kan befalla öfver den man älskar?