Dagens Nyheter – 9 april 1870, sida 1

dörren och sköt Prosper in i salongen, i det han hviskade honom i örat: — Gå dit in . . . och var lugn. Men hvad hjelpa dylika råd? Vid första blick in i det rum, dit Prosper blifvit skuffad, så att säga mot sin vilja, utstötte han ett högt rop: — Madeleine! Det var verkligen herr Fauvels nidce, skönare än någonsin. Hon. stod midt i rummet vid ett bord, som var betäckt med tyger, och var sysselsatt att ordna vecken på en röd sammetsklädning, besatt med guldbräm, förmodligen kjolen till hennes kostym som hofdam hos Katrina af Medicis. Då hon fick se Prosper, rusade blodet till hennes ansigte, hennes sköna ögon tillslötos till hälften, liksom hon hade varit nära att svimma och krafterna sveko henne till den grad, att hon måste stödja sig vid bordet för att icke falla. Madeleine var icke — och det kunde Prosper icke vara i okunnighet om — en af dessa starka qvinnor, hvilkas iskalla hjerta aldrig låter känslan få makt öfver förståndet, dessa romanhjeltinnor utan kött och blod, som alltid äro herrar öfver situationen. Hon var en mild, drömmande karakter, men stolt och ur stånd att söka köpslå med sitt samvete. Då pligten talade, lydde hon. Hennes svaghet gick hastigt öfver, hennes