Dagens Nyheter – 9 april 1870, sida 1

beslöt han att tage till ordet och sade till bankiren: — Ni vet utan tvifvel, herr Fauvel, att min unga slägting blifvit satt på fri fet? — Ja, svarade herr Fauvel, som gjorde berömvärda ansträngningar att beherrska sig, ja, på grund af bristande bevis. — Just så! och detta uttryck i frigifningsdomen: af brist på bevisX, tillintetgör till den grad min slägtings framtid, att ban bestämt sig för att resa till Amerika. Vid denna förklaring förändrades herr Fauvels ansigtsuttryck plötsligt. Det såg ut som om han blifvit befriad från en förfärlig ångest. — Nå, han reser, sado han flera gånger, han reser! . ... Man kunde icke misstaga sig om tonen. Orden han reser4, uttalade med denna be-. toning, innehöllo en dödlig förolämpning. Å Herr Verdunt låtsade, som om han icke lade märke dertill, och sade i en obesvärad ton: — Jag tycker att mig slägting fattat ett förnuftigt beslut. Jag har blott önskat att han skulle helsa på sin gamla principal innan han lemnade Paris. Bankiren svarade med ett bittert småleende: — Herr Bertomy kunde ha besparat si detta steg, som måste för oss båda vara lika obehagligt. Han kan icke ha något att säga mig, och jag har ingenting att säga honom. Det var ett afsked i: optima forma, och herr Verdunt helsade derför och drog sig till. HVBEM VAR DEN SKYLDIGE? LIN