Dagens Nyheter – 8 april 1870, sida 1

RE Ann sjunken i betraktelser, då dörren plötsligt öppnades af en kontorist, som trädde in med förvirradt utsgende och sade: — Herr bankir, er fordne kassör, herr Bertomy, är här jemte en slägting och vill nödvändigt tala med er. Vid dessa ord rusade bankiren upp, mera förvånad, än om blixten hade slagit ner vid hans fötter. — Prosper! utbrast han med en af vrede till hälften qväfd röst, huru, han vågar ... Men han insåg staxt, att det icke gick an att hängifva sig åt häftiga utbrott i närvaro af kontoristen; det lyckades honom att beherrska sig, och han tillade med en något så när lugn röst: — Låt herrarne komma in. Om herr Verdunt, den tjocke mannen med det jovialiska ansigtet, hade gjort sig räkning på ett intressant skådespel, så blef han icke bedragen. Det var förfärligt att se dessa både midtemot hvarandra. Bankiren med ettrödt, uppsväldt ansigte,, som såg ut så, att man nästan kunde befara ett slaganfall; Prosper var blekare än den sårade som mister sin gista blodsdroppe. Orörliga, darrande, vexlade de blickar, fulla af dödligt hat. Ungefär en minut betraktade herr Verdunt dessa båda fiehder, som hvarje ögonblick tycktes beredda att kasta sig öfver hvarandra. Då tystnaden slitligen antog en Kotande karaktör,