stämma. Alla jordens skatter skulle olyckligtvis icke gagna mig i detta ögonblick. — Hur så? Hvilka planer har du? Tänker du stanna qvar i Paris? — Jag vet det icke, min vän, jag har inga planer, jag har tappat hufvudet. — Jag har redan sagt dig, återtog Raoul lifligt, att du måste börja -ett nytt lif. Ursäkta mig min uppriktighet, min vän, men det är omöjligt för dig -att-stanna qvar i.Parig, så länge denna stöld icke är uppdagad. — Och om den aldrig blir det? — Det är ännu ett skäl till för dig att söka blifva glömd, Det är sannt, jag talade för en timme sedan vid herr de Clameran om dig; du är orättvis mot honom, han sätter stort värde på dig. I Prospers ställe, sade han, skulle jag förvandla allt i penningar och resa till Amerika, göra min lycka der, sedan komma tillbaka och med mina millioner håna alla, som hyst misstankar mot mig. Detta råd sårade Prospers stolthet, men han gjorde inga invändningar. — Nåväl? gade Raoul. — Jag skall öfverlägga, -mumlade kassören, jag skall tänka derpå . . . Jag önskade veta hvad herr Fauvel säger. Min onkel! ... Du vet att vi. nästan äro ovänner, sedan jag afslog hans anbud om anställning på hans kontor, Det är minst on månad sedan jag satte min fot i hans hus, men jag-har underrättelser.