Dagens Nyheter – 7 april 1870, sida 1

ATA nn — Alla vilja att jag skall resa, utbrast han, det är en formlig sammansvärjning. Herr Verdunt smålog belåtet och sade: — Det gläder mig, att ni börjar få ögonen öppna. Ja, min vän, det finns personer som hata er, emedan pi gjort dem ondt; det finns personer, för hvilka er vistelse i Paris skulle vara ett ständigt hot och som till hvarje pris vilja blifva er qvitt. — Men hvad är det för folk? Säg mig det, om ni kan? Säg mig, hvem som vågar sända mig dessa penningar? Herr Verdunt skakade sorgsen hufvudet och svarade: — Om jag visste det, min kära Prosper, skulle mitt värf vara slutadt, ty jag skulle då veta hvem som begått den stöld, för hvilken ni är anklagad. Men nu skola vi börja vårt arbete. Jag har nu omsider ett af dessa bevis, som förr eller sednare blifva af en utomordentlig vigt. Jag har nu ett faktum att hålla mig till, och det bevisar mig, att jag icke tagit fel. Jag vandrade i mörkret, men nu har jag ett ljus att vägleda mig med. Herr Verdunt, denne man med det simpla, nästan enfaldiga utseendet, hade, när han fann för godt, ett sätt att uttrycka sig, som imponerade på de svaga och styrkte de sinnessjuka. Prosper återfick hela sitt förtroende, då han hörde honom fala, och hoppet väcktes åter till lif hes honom, j