Dagens Nyheter – 6 april 1870, sida 3

att icke alla bönder äro så enfaldiga som mängden tror, det förmäler icke historien. Norrmännens kärlek till och stolthet öfver sitt land är allom bekant, liksom att dessa ofta föranleda till öfverdrifter, när detta lands fremragende egenskaper sättas i fråga. Så föranleddes häraf följande samtal mellan en svensk och em norrman, hvilka suto tillsammans i en jernvägskupt under en färd genom sachsiska Schweiz. Svensken yttrade sig: Detta är en storartad natur att skåda — dessa djupa dalar och jättelika berg! — Ah, dette er ikke noget rat sige, svara de norrmannen, slikene bjerge kalde vi i Norge for dale! — Svensken teg, förvånad öfver Norges fjelde. — Efter en stunds tystnad började han beklaga sig öfver kölden, som befanns vara omkring 15 grader. Norrmannen anmärkte nu med ett medlidsamt småleende: Synes det dem koldt? Naar vi ba sytten graders kulde i Norge, saa töer det! Konsul X, i S. berättade gerna historier, som vanligtvis hade den egenheten att vara i mer eller mindre grad otroliga. I synnerhet höll han sig med förkärlek till ett menageri, som han någon gång skådat i Odense. Alla djur, som man kunde upprikna, hade han sett Jterstädes, och alla hade de haft de vidunderligaste proportioner. Så fanns der en elg, som var så hög, att X. måste resa sig på tå (X. varen reslig man) för att klappa honom i bringan!? — Nå, nå, genmälte stadsfiskal H. illparigt, nu drar farbror till! Det der måste varit af det stubbsvansade elgslägtet? — Hvad säger du? afbröt X., han hade min själ en svans, som släpade på marken! — Att H. fick skrattarne på sin sida är helt naturligt. Patemternas land. Nyligen utfäirdades från patentbyrån i Washington det 99,999:de patentet.