Dagens Nyheter – 4 april 1870, sida 1

— Det förekommer mig, som om du glömde något, mäster Ekorre, sade han. Huru långt följde du den tomma droskan? Oaktadt sin förmåga att beherrska sig, blef Fanferlot röd ända ut i örsnibbarne och nedslog ögonen som en skolflicka, som beslås med en osanning. — Hvad! Ni vet också det, patron? stammade han, hur har ni kuunat . .. Men fattad af en hastig ingifvelse, hejdade han sig, for upp från sin stol och utropade: — Nu har jag det; den tjocke herrn med det röda skägget, det var ni! Fanferlots förvåning gaf åt dennes ansigte ett så komiskt uttryck, att herr Lecoq icke kunde låta bli att småle. — Det var således cr, fortfor den förvånade konstapeln, det var således er; den tjocke herrn, som jag förföljde, utan att kunna få se hvem han var. Hvilken skådespelare ni kunde bli, om ni ville! Jag hade också förklädt mig, jag. — Ja, och temligen illa, min stackars vän, den rättvisan måste jag göra er. Tror du, att man blir oigenkänlig derför att man har ett falskt skägg och en blus på sig? Och ögat, olycklige, ögat, det är ögat, som måste förändras. Deri ligger hemligheten. Denna teori om ögats betydelse vid maskeringar förklarar hvarför den officiele Leceq, som ser skarpare än en örn, aldrig visar sig