Dagens Nyheter – 2 april 1870, sida 2

-—-——— Hvad tänker du derom, fru Alexandre? frågade Fanferlot, som äter kom fram ur sitt smyghål. — Ja, hvad skall man säga! Den lilla skrifver till herr de Clameran och utsätter möte med honom här, och hon väntar icke på honom. — Hon vet möjligen hvem jag är? — Det skulle då vara den der vänaen till kassören, som underrättat henne derom. — Hvem vet! . . . Jag är rädd för, att jag har att göra med slipade skälmar; de ha gissat, att jag är dem på spåren, och de vilja leda mig på villospår. Om man i morgon berättar mig, att denna listiga unge lupit bort med den som stulit penningarne, skall det icke förundra mig. — Det är icke min tanke, svarade fru Alexandre; men hör, jag kommer tillbaka till min id, du bör tala med herr Lecoq. Fanferlot stod ett ögonblick tankfull, men sade derefter: — Nå vil, jag skall gå till honom i morgon, men endast för att lugna mitt samvete, ty om jag icke kan upptäcka något, så kan han det lika litet. Hur svår han än är, så är jag icke rädd för honom. Blir han oförskämd mot mig, skall jag nog sjunga ut. Fanferlot sof likväl illa denna natt eller, rättare, han sof alldeles icke. Denna Bertomyska sak upptog hans tankar mera, än