Dagens Nyheter – 2 april 1870, sida 1

— När har det blifvit brukligt, skrek han, att man kan gå och komma i ErkeengelnX, som vore den en offentlig plats. Fru Alexandre var så förvirrad, att hon icke kunde få fram ett ord. — Har man någonsin hört på maken, fortfor Fanferlot; ett stadsbud Bar varit här, utan att någon sett honom, Hur har han betett sig för att smyga hitin? Det är något på tok. Och huru kunde dä, hustru, vara så dum att vilja afhålla hemne fråh detta möte? — Men, min vän . .. — Kan du då inte begripa, att jag skall följa henne och få veta hvad det är, som hon döljer för ess. Skynda, hjelp mig, hon får icke känna igen mig. Med tillhjelp af en peruk och ett tjockt skägg blef Fanferlot i hast så utrustad, att han icke liknade sig sjelf. Han kastado på sig en blus och liknade snarare en afsigkommen arbetare. Då han var färdig, frågade fru Alexandre, som knappt hunnit sansa sig: — Du har väl din! bricka och din käpp? — Ja, ja! Låt detta bref till herr de Clameran. komma i en postlåda och håll noga vakt. Och utan att lyssna till fin kära hustru, som ropade efter honom: Lycka, till!X försvann Fanferlot. Fru Gipsy hade väl åtta eller tio minuters försprång, men Fanferlot skyndade framåt med en sådan fart, att han upphann henne Vid Port au Change. å HVEM VAR DEN SKYLDIGE? 16.