Dagens Nyheter – 31 mars 1870, sida 1

vändigt, om folkskolan skulle bli i tillfälle att uträtta något verkligt godt för folkbildningen i allmänhet, att religionsundervishingen ordnades på ett ändamålsenligare sätt än hittills, och att de församlingslärare, som äro mest kompetenta i detta fall, presterna, öfvertoge densamma. Derigenom blefve skollärarne i tillfälle att med större kraft och framgång undervisa i de medborgerliga läroämnena, hvilka hittills varit alltför mycket tillbakasätta. Bestyret att lemna religionsundervisning åt det uppväxande slägtet kunde icke stå i någon strid med den luterska prestens kall; tvärtom skulle han derigenom blifva i tillfälle att verka mera välsignelserikt än att som nu endast förestå gudstjensten på sönoch helgdagarna och deremellan fördjupa sig i arbeten, främmande för hans kall eller sådana, som, enligt Tegnårs påstående, mera skada magen, än gagna församlingen. För dessa åsigter talade hir Mankell, Hedin och Grafström samt yrkade bifall till den mot utskottets beslut afgifna reservationen. Äfven hr statsrådet Carlson delade till en del dessa åsigter, ehuru han ej kunde medgifva att motionärens förslag var fullt tillfredsställande hvarken ur skolans eller kyrkans synpunkt. Han medgaf dock att idben i förslaget förtjenade uppmärksamhet samt antydde att SnågotX borde göras och att några praktiska omöjligheter åtminstone ej mötte vid omkring 700 af landets skolor. Detta medgifvande tillskyndade hr statsrådet spetsga repliker från de talare, som på det bestämdaste motsatte sig reformen, såsom hrr Rundgren, Kolmodin och isynnerhet Liss Olof Larsson, hvilken sednare yttrade bekymmer öfver att Sveriges ecklesiastikminister ställt sig på hr kapten Mankells och de nyliberalas Bida i denna fråga, som aldrig bort Väckas vid riksdagen, utan endast var värd att afhandlas på ett annat ställe å Riddarholmen, hvarmed talaren förmodligen menade frimurarelogen, der det Nyliberala partiet håller sina sammankomster. . Talaren tillade dessutom, att dalkarlarne aldrig skulle gå in på att skilja kristendomsundervisningen från skolan och att de skulle göra motstånd, äfven om motionären komme med vapen i hand. För utskottets afstyrkande talade dessutom hrr ÅA. Rundbäck, Witt, Ehrenborg, C. J. Bengtsson, Åke Andersson, J. E. Eriksson från Kopparbergs län, Jonas Jonasson och Medin. Det motstånd, som förslaget mötte hos kammaren och i synnerhet representanterna af allmogens klass, till hvilkas nytta det var framstäldt, gaf hr Mankell anledning till den anmärkning, att 1870 års riksdag stod långt efter riksdagen 1841, som beslöt nu gällande skolstadga och då uttalade sig i samma syfte som motionären nu gjort, och han anmärkte dessutom att representanten från Dalarne, hr Liss 0. Larsson, just genom sitt uppträdande i denna fråga visat behöfligheten af att folkskolan bibringar allmogen större kunskaper. Hr Ehrenborg, som var den tredje talaren i ordningen, gaf debatten en pikant vändning genom att mindre hålla sig till saken än till personer. Han sökte nemligen göra hrr Hedins och Mankells Varma intresse för denna fråga misstänkt med antydningar, att meningen vore att få bort religionsundervisningen, då presterskapet ej har tid att