Dagens Nyheter – 28 mars 1870, sida 1

Vv. Under det man anställde de noggrannaste undersökningar rörande Prospers lif, satt han sjelf ensam i sin cell. De två första dagarne hade gått temligen fort för honom. , Man hado på hans begäran lemnat honom flera ark numreradt papper, för hvilka han sedan måste redogöra, och. han skref nu med ett slags raseri en försvarsinlaga för sig sjelf; men på tredje dagen började han. blifva orolig öfver att icke se någon annan än fångknekten, som gaf honom hans mat. — Blir jag inte snart inställd till förhör igen? frågade han hvarje gång: — Er tur skall nog komma, svarade vaktaren, beständigt. Tiden gick och den. olycklige, som plågades af ensamheten, hyilkex knäcker de kraftigaste naturer, försjönk i en djup förtviflan. — Skall jag då stanna här för beständigt? utropade han. Nej, man glömde honom icke, ty på mån dags morgonen, på en tid då vaktknekten aldrig brukade komma in till honom, hörde han ett rassel i låset. Han for straxt upp och gick mot dörren, men vid åsynen af en gammal hvithårig man som stod på tröskeln, kände han sig träffad som af en åskstråle.