Dagens Nyheter – 26 mars 1870, sida 2

Han förebrådde sig bittert, att han trott på domarens ögonskenliga välvilja. — Hvilken sviken förhoppning! utbröt han; Skall detta kallas förhör? Det var i verkligheten icke heller något förhör, utan blott en enkel formalitet. Då herr Patrigont lät Prosper komma inför sig, lydde han blott 3 93 i strafflagen, som säger, att enhvar anklagad skall ställas för sin domare inom 24 fimmars förloppX. Men i en sådan sak som Prospers, deri man saknar hvarje bevis, hvarje sannolikhet, kan domaren icke på en så kort tid som 24 timmar samla alla till ett förhör nödiga upplysringar. Man måsto ha goda vapen, om det skall lyckas att besegra en anklagad, som föresatt sig att neka. Det var dessa vapen, herr Patrigent var sysselsatt med att anskaffa. Om Prosper hade uppehållit sig en fimma sednaro i galleriet, skulle han ha fått so samme konstapel, som kallade in honom, öppna dörren till domstolen ech röpa: — Numro 31 Vittnet, som hade numro 3 och som satt på bänken och väntade, vär herr Andrå Fauvel. Bankiren var icke längre samme man som förr. På sitt kontor hade han visat välvilja och godhet, men här var han i högsta grad förPittrad på sin kassör. Eftertanken, som annars pligar förmildra, hade nu endast alstrat yrede och lust att hämnas.