Dagens Nyheter – 24 mars 1870, sida 2

hade de samma mening, som de uttryckte på enahanda sätt. De sade: — Han är ickö att leka medt . Eller: — Den gossen är allt för lugn för att icke ka sitt på det Klara. Då mån underrättade honom, att man Hade skickat ötter et droska, steg han hastigt upp och bad om tillåtelse att få tända en ci igatr, lvilket också beviljades. Vid ingången kill poliskommissäriens kontor stod en blomsterhandlerskå. Han köpte af henne en liten Pukett violer. Derina qvinna insåg vid första ögonkastet, att han var en fång, och sade derför: — Godt hopp, min stackars herre. Han blef synbarligen rörd öfver detta bevis på deltagande och svarade: — Fack; min goda qvinna; men döt är länge södän jag hade något hopp. Det var ett präktigt väder, ef riktigt vaCker: vårdag. Uhder det droskan körde framåt gatan Montmartre, tittade Prosper flera gångår ut genom fönstret och beklagade sig småleende öfver ätt ha blifvit häktad just en dag, då solen sken så vackert. — Det är besynnerligt, sade han, jag har aldrig känt så stor lust att gå som Just i dag. En af hans väktare, en stor, tjock c öch pussig herre, mottog detta yttrande med en skallufide skrättsalfva och sade? — fa, det tror Jag nÖg: