ögonblicket vara gynsamt, sökte han med en kraftig ryckning att slita sig lös från Fanferlot och fly. Men det stannade vid försöket. Fanferlot var stark som två. — Slå för all del icke ikull er, unge man, sade polismannen; lyd mitt råd och anförtro mig biljetten. — Jag har den icke. — Tvingå mig nu icke att tillgripa obehagliga mått och steg. Vet ni hvad som skall hända, om ni fortfar att vara så der hårdnackad? Jag tillkallar då två patrullerande Konstaplar, som taga er en under hvardera armen och föra er till komshissarien, och då ni väl kommit dit, skall ni bereda mig den sorged att med eller mot er vilja undersöka edra fickor. Ni gör mig då verkligen riktigt ledsen. Cavaillon höll mycket af Prosper, men han insåg att det skulle gagna till ingenting att längre göra motstånd. Att under sådana förhållanden utlemna biljetten var icke förräderi. Han uppgaf derför striden, gråtande af rasöri. — Ni är den starkaste, sade han, jag måste gifva efter. Med dessa ord drog han upp den olyckliga biljetten ur fickan och öfverlemnade den till Fanferlot, hvars händer darrade af glädje, då han öppnade densamma; men trogen sina vanor bockade han sig först för Cavaillon och mumlade: — Med eder tillåtelse, högtärade herre, jag är verkligen mycket ledsen öfver att nödgas begå denna indiskretion.