-AV — slå sig på skuldran, och då han vände sig om, stod han ansigte mot ansigte med Fanferlot: Han kände genast igen honom, bleknade, for tillbaka och såg sig om efter en utgång; men upptäcktsbetjenten,. som förutsett detta försök till flykt, spärrade vägen för honom, och Cavaillon kände på sig. att han var fångad, — Hvad vill ni? frågade han med en af ångest halfqväfd stämma, Hvad som i synnerhet skiljer Fanferlot, kallad Ekorren, från hans kamrater, är hans utomordentliga mildhet och en utsökt höflighet. Till och med mot. de. värsta förbytare är han höflig, och han sätter handklofvarne på folk under de artigaste försäkringar om den högaktning, han hyser för dem, — Tillåt mig, ärade herre, bedja er om ursäkt, sade han, för den stora frihet jag tagit mig, men jag har en liten tjenst att be er oms — En tjenst af mig? — Ja, af er, högtärade herre, af herr Eugene Cavaillon. — Men jag känner er icke. — Åbjo, ni såg mig i morse. Det är för öfrigt blott fråga om en ren bagatell, och om ni vill göra mig den äran att taga min arm och följa med mig ett ögonblick, blir jag högeligen förbunden, Hvad var att göra? Cavaillon tog Fanferlots arm och gick bort med honom, Chaptal-gatan hör icke till de bullersamma