hade alld mina spårade medel; det vill säga 15000 frank; innestående i huset. — Det eger sin riktighet, sade Herr Fatvel. Herr Bertomy har minst denna summi stående hos mig. Sedan denna sak blifvit utredd, vär kommissariens uppdrag slutadt, och han bad derför kassören göra sig i ordtiing att följ med. För do flesta måste det ögonblick, då min erfar att man icke längre är sin egen herrö, då man förlorar sin. friliet, vara förfärligt. Då man hör det ödesdigra ordet: följ mig! hvilket såatt säga öppnar fängelsets portar, skall man fintia den lättsinnigaste lika väl som den mest förhärdade fälla tårar. Men Prosper bibehöll fullkomligt det lign, som han hittills visat, och som poliskommissarien inom sig. kallade en oförskämd fräckhet. Han tog sin öfverrock med samma lugn, som om det blött hade vårit fråga om att gå ut i staden; strök upp. sitt hår, tog sina handskar och sade: — Jag är färdig att följa ned: Poliskommissarien tog sin portfölj, bockade sig för herr Fauvel, och derpå gingo de. Men det var med ett djupt bedröfvadt hjerta och med tårfyllda ögon som bankiren såg dem gå. — Min Gud; munilade han, hvarför har man icke bestulit mig på dubbelt så stor summa och låtit mig behålla min aktning för den stackars Prosper. HVEM VAR DEN SKYLDIGE? (0