sin onkel ensam, kunde hon icke återhålla ett utrop af öfverraskning: Prosper hade sprungit upp, liksom träffad af en elektrisk gnista. Tans ögon, som nyss voro till hälften slutna, strålade Yu plötsligt, som om en ny förhoppning visade Fig för honom. — Madeleime, utbröt han, Madeleine! Den unga fickan rodnade djupt, och tycktes först vilja draga sig tillbaka, ja, gjörde till och med ett steg mot dörren, men då Prosper närmade sig henne, lät hon leda sig af en känsla, som var starkare än Hennes vilja, och räckte honom sin hand, den han vVöränbadsfullt tryckte. Så stodo de ett ögonblick, båda med sänkta Plickar, liksom fruktade ade att se hvarandra i ögonen. Stätligen yttrade Madeleine med knappt Hörbar Töst: — Ni här, Prosper? Dessa ord bröto förtrollningen. Kassören släppte den lilla, hvita handen och sade i en Pitter ton: — Ja, det är jag, Prosper, er barndomsvän, som i dag är misstänkt, ja, anklagad för den fegaste, skamligaste stöld; Prosper, som er onkel anklagat för polisen och som innan dagens slut är arresterad och kastad i fängelse. Med ett uttryck af fasa och det djupaste döltagande utbrast Madeleine: