— Btore Gud, hvad menar ni? — Hurt? Vet ni det icke redan, fröken? Ha icke er tant och edra kusiner redan omtalat det för er? — Nej, jag har icke sett någon af mina kusiner i dag, och min tant mår så illa, ätt jag kom hit för att hemta onkel. Men för Guds skull, säg mig hvad som händt. Kassören dröjde att svara; måhända tänkte han att öppna sitt hjerta för Madeleine, att uppenbara för henne alla sina hemliga tankär, men ett minne från det förflutna ålade honom tystnad. Han skakade vemodigt på hufvudet och sade: — Tack, fröken, för detta bevis på intresse, utan tvifvel det sista, jag mottager af er; men tillåt mig att tiga öch deörigenom skona er från sorg och mig från smärtan ätt roädna inför er. Madeleine afbröt honom med en befallande åtbörd och sade: i — Jag vill veta det. — Ni skall blott alltför snart få erfara min olycka och min blygsel, svarade kässören, och då skall ni glädja er öfver att jag nu tiger. Hon envisades alltjemt; i stället för att att befalla, bönföll hon, men Prospet var orubblig. — Er onkel är här bredvid jemte polisbetjenten, sade han. Drag er för Guds skull tillbäka innan de få 8ö er.