Dagens Nyheter – 17 mars 1870, sida 3

NK 0 tjädern kom att trampa på ett svagt ställe, hvaraf följden blef, att en jordklimp rasade ned i smedjan och träffade Magnus i nacken. Troende att taket vore på vippen att ramla ned, rusade gubben ut med hammare och jern i händerna, Han tittade åt taket och blef ej litet förvåned öfver det oväntade besöket. Ögonblickligen hemskickades jag efter bössan, men gubben gaf sig ej tid att invänta min återkomst. Att tjädern satt så lugn och koxade på honom, retade honom mer än han kunde tåla, hvarför han med utropet: det var mig en fan till Fjärran, slungade den glödheta jernbiten mot fågeln. Jernet snuddade vid tjäderns ena vinge och hade icke annan verkan än att fågeln tog till flykten, men begaf sig ej längre bort än till en närstående gran. Otåligt afvaktade nu Magnus min återkomst, men i detsamma som jag med andan i halsen kom rännande med bössan, så gaf sig tjädern af till skogs med dånande vingslag. Magnus sjelf hade burit sig dumt åt, då han kastade jernet efter fågeln, och hade derigenom kommit i ett lynne som ej bådade något godt, hvilket ock jag stackare fick umgälla, ty jag undfägnades med en eftertrycklig sinkadus, derför att jag ej förut hunnit fram med bösgsan. — När de store sjelfva fela, så få de små sota derför. En vinter hade gubben både länge och väl bråkat med en oefterrättlig räf, som ej ville låta skjuta sig för vakglugg. Ingenting hade hjelpt; än hade gubben burit mig på ryggen i en korg, sjelf stannat på höskullen oeh låtit mig gå hem med korgen, än hade han begifvit sig dit tidigt på eftermiddagen, innan räfven börjat hålla utkik. Förgäfves! Den satans mickel måtte känna väder af mig på en half fjerdingsväg, menade gubben, ty så snart jag är på skullen, så kommer han antingen icke alls eller också går han och loverar utom skotthåll; men är jag icke der, så är han så näsvis, att han rifver hötappen ur vakgluggen, och tacka tusan att han inte lemnar andra tydliga bevis efter sig. Som ett sista försök beslöt gubben att flytta åteln till annan plats, utanför svinhuset. Så skedde ock. Alla anordningar vidtogos, hvartill bland annat hörde, att en hötapp skulle instoppas i vakgluggen och en harf hängas utanför med pinnarne nedåt. Detta gjordes i ordning på morgonen, och på eftermiddagen for gubben in till Karlstad i något ärende. Om det nu var i förargelsen öfver de ständiga motgångarne med riäfven eller af annan anledning, lemnas derhän, allt nog, gubben tog sig i staden en försvarlig florshufva och hade henne qvar på hemvägen. — Det hade fallit ej obetydligt med snö den dagen, och det dröjde ej länge förrän gubben körde omkull. För detta missöde fick den som satt bakpå bära skulden. Hvarför sitter du och slänger med benen, efter du inte kan styra släden? Kom och sätt dig i, så skall jag visa huru det går till. Platserna ombyttes, men ytter värre blef det nu, ty som gubben ej kunde hålla balansen, tumlade sliden omkull gång på gång i snödrifvorna. Nu lät det i en annan ton: jag begriper inte hvar hin du gjort af ögona, som inte kan köra vägen o, 8 Vv. i långa rader smått gräl mellan kullerbyttorna, tills det slutligen blef tyst, hvilket dock, såsom sent omsider märktes, kom sig deraf, att Magnus trillat af i en snödrifva och blifvit efter. Det blef nu ej annan råd än att vända om; efter en stunds färd påträffadas Magnus knegande i drifvorna samt höljd med snö från topp till tå. Den: kuren tycktes dock ha gjort gubben godt. Helt tyst satte han sig framför den körande, då de utan vidare äfventyr kommo hem. Genast började nu räfven spöka i gubbens hjerna,. så att han utan vidare omständigheter tog sin bössa och gaf sig af till sin nya vakglugg. Det led på natten och nic-; kande satt gubben och spejade efter sin räf., Slutligen såg han något röra sig mot åteln.! Det kom närmare. Aha, är du der, din karnalje, tänkte gubben, lyfte försigtigt geväret, lade an och gaf eld. Pang, och den länge efterlängtade lufvern låg äntligen på platsen!! Triumferande gick gubben ned för att upphemta sitt byte; med ett förnöjdt leende lutade han sig ned och fattade tag i djurets! ena fot, då till hans obeskrifliga öfverraskning mickel i en hast förvandlades till — en liten; välfödd gris. I 1 sin ifver och sin florshufva hade gubben,; då han gick upp på skullen, glömt att stänga) dörren, och en af underhusets invånare hade; kilat ut och råkat spela gubben det förtret. liga sprattet att i räfvens ställe infinna sig vid åteln. I Knappt behöfver jag tillägga, att farbror Magnus var vid det sämsta lynne, då han: omedelbart efter den förtretliga upptäckten; lomade afin och kröp till kojs. Visserligen nämnde han morgonen derpå ej ett ord om nattens äfventyr; men det dröjde ej lång stund; förrän allt kom i dagen. Det myckna skämt! händelsen gaf anledning till gjorde Magnus trumpen en tid bortåt, och hans enda undflykt var den, att det icke stått rätt till der borta vid svinhuset, ty han hade, som han fullt och fast bedyrade, tydligen sett, att det djur som; närmade sig åteln, varit en räf med sin ordentliga svans, men icke någon gris. Omsider glömdes händelsen och Magnus var ej den; som påminte derom, men efter den betan sköt han aldrig mera från vakglugg. j 3 Gustaf Norbäck. NON BV