Dagens Nyheter – 12 mars 1870, sida 1

ARVET ERER BE MED —— ———vune— byggnadskapitalet betalar nära, om ej fulla sex procent. Men, säger man, hvarför kan ej ståten, med föredöme af Norges sätt att bygga statsbanor, iakttaga lika sparsamhet i deras konstruktion och vid arbetets utförande, som de enskilde? Det återstår ju alltid, om 3:dje och 4:de punkterna af -statsutskottets utlåtande n:o 19 blifva vid gemensam omröstning afgjorda efter första kammarens mening, utvägen att, då den af båda kamrarne återremitterade 5:te punkten förekommer till afgörande, besluta om ett sparsamt byggnadssätt, hvilket uppenbart var syftet med återremisgen? — Ja visst! men de, som fästa allvarlig! vigt vid sparsamheten, ha icke kunnat undgå att lägga märke till de tecken, som redan vid och efter frågans behandling sistlidne tisdag uti kamrarne gifvit grundad anledning befara, att, sedan beslut väl blifvit fatladt vid voteringen, att staten skall bygga, det blefve svårt om ej omöjligt att vinna pluralitet för det sparsammare byggnadssättet. Vid behandlingen af 5:te punkten i första kammaren yrkade en ledamot — anhängare af Sala-linien — att banan måtte byggas bred för att kunna besörja transport af Norrlands plankor tvärtöfver land, allt ifrån Storvik till Göteborg, i stället för att skicka dem sjövägen öfver Gefle. Man ser häraf att så snart staten ensam betalar fiolerna så har den enskilde icke barmhertighet med dess medel. Man skulle dock tycka att det vore något mycket begärdt att statsverket skulle utgifva 8 å 9 millioner mer, än annars kunde erfordras, för att befrämja en så onaturlig och obehöflig tillställning som den, att föra plankor nära 50 mil tvärtöfver land ifrån ena kusten till den andra, hvilket i allt fall ej kunde ske med mindre än att frakten nedsattes till så orimligt lågt pris, att staten icke skulle få derpå någon behållning. Då sådana anspråk kunna framställas, månne man då kan vänta att majoriteten af dem, som vunnit framgång för sin mening och skulle på statens bekostnad få den banä, söm de önska, sedan äro nog eftergifsamme ätt åtnöja sig med en bana af mindre prydligbet, mindre bredd och mindre trafikförmåga, än de banor ha, som blifvit byggda i andra delar af riket? Sannerligen vore det icke ett prisvärdt undertryckande af den der ambitionen, som förrädiskt hviskar i örat, att den eae kan vara så god, som den andre, om dessa herrar skulle lägga sina röster, då 5:te punkten nästa gång förekommer, för den sparsamma meningen. i Ett annat tecken, som verkligen förtjenar uppmärksammas, är major C: Adelskölds förklaring i Dagligt Allehanda den 9: d:s, att alla stambanor. samt föreringslinier dem emellan, som utförds; och trafikeras af staten, böra vara byggda med samma spårvidd, så att samma vagnar kunna å de-olika liniernå framgå. Då man vet att det är denne major Adelsköld, som i vårt land, närmast efter grefve v. Rosen,. uppträdt för de. smalspåriga banorna; — då man vet att det är han, gom gifvit upprinnelse till förslaget att på vägen mellan Stockholm och Upsala inlägga en skena, för att kunna trafikera: med smalspårig materiel allt ifrån Liljeholmens verkstad intill Storvik; — då mannen är: allt för -skårpsinnig för att föreställa sig att trafiken skulle bli större på denna bana,-:om den besörjes af staten, än om den besörjes af enskilde; — då han bättre än någon annan i vårt land förstår, hvad enkel bana kan åstadkomma, hvilket af hans fordne discipel hr Sandell är uppgifvet till 4,000,000, och af de bredspåriga banornas varmaste förfäktare hr Nordenfelt är medgifvet till 3,000,000 centnermil ; — då han också vet att en dubbel smalsparig bana bör :kosta mindre än en enkel efter statsbanornas dimension, men kan besörja en vida större trafik, och då han äf: NES RE RE TATE NT TORESSON SE PT RES DER AT