Dagens Nyheter – 9 mars 1870, sida 2

— Stopp, ropade en poliskonstapel, som med detsamma fattade honom i kragen. — Nå, för f—n, hvad står då på?, — Behöfver inte göra er så fasligt brådtöm, min gunstig herre — — — Hya skall det här betyda, hvafalls? — Åbjo, stöp a little, hvår har ni gripit den der charmaänta öfverrocken, och hvilken pantlånare ämnar ni sätta i sticket för den? — Det är min egenhändiga öfverrock, släpp! — Män brukar dock icke gerna springa så der oförsigtigt fort med sin eger öfvertock — — Det rör er inte, nattuggla, släpp mig på fläcken; rocken är mi — — — Bevis, bevist! Vår unge hjelte måste ur bröstfickan framleta visitkort och bref samt hvarjehända ändfa säker, som någorlundå kunde styrka hans uppgift. Slutligen efter diverse svordomars vexlande å ömse sidor kom han lös. Men Almas droskaå vat försvunnen. Dock hade han hennes näsduk i sin ego. Detta tröstade den unge mannen. Dagen dörpå, klockan tio, dåhan ännu låg i djup sömn och hade redan i åtskilliga timmar drömt om blommor, kottiljonger, qvinnoögon, näsdukar och oförskämda poliskonstaplar, kort Rusen upp till Honom öch, efter att temligen allvarsamt Ha ruskat på den snarkande rids daren, fick han honom. äntligen Vaken.