öfver det alldeles oundvikliga under året förekommit, så kan jag ur sådan synpunkt icke anse ordet nit vara på sin plats. n jag medgifver gerna, det hr justitie-omimen har ett vackert fält för sig öppet, på annat sätt hos sig ådagalägga ett sådant Regeringsformen innehåller i 100, bland annat, aut justitie-ombudsmannen åligge, att — — — anmä lagarnes och författningarnes briser och uppgifva förslag till deras förbättring. Om nu justitie-ombudsmannen i detta afseende utvecklat någon synnerlig verksamhet, så skulle detta förhållande, efter mitt. omdöme, utgöra fullgiltig antedning för lagutskottet att använda det uttryck, mot hvilket jag npptrider. Men mot ett sådant antagande strider hr justitie-ombudsmannens egen berättelse, då han deri å 111:te sidans första. rad säger: I lagstiftningsväg har jag ej heller något nytt förslag att framställa. Om jag icke missminner mig, så är nära nog samma uttryck begagnadt äfven i hans redogörelser till 1857 och 1869 årens riksdagar. Men, utom det att det förefaller mig besynnerligt — i fall nu den anmärkningen tillåtes mig iförbigående — att hr justitie-ombudsmannen, såsom sjelfskrifven ordförande i komiten för tryckfrihetens vård, icke af företeelserna vid denna komit6s sammanträden eller under den rymliga betänketiden mellan sammanträdena kommit i tillfälle att bilda sig ett omdöme om hela den inrättningens olämplighet och det tidsenliga i lagförslag, som gå ut på dess afskaffande — så ) ber jag få anmärka, att detta hans yttrande står i bjert motsats, dels till den paragraf iregeringsformen, som jag nyss anfört — dels till det sakållande, att under denna riksdag flera tiotal rslag till lagförändringar, deraf ett par mycket genomgripande, blifvit inom riksdagen vickta, hvilka, om de än icke alla kunna sigas hafva blifvit med fullt skäl framställda, v j heller kunna förklaras som idel hug: slutligen till den omständighet, att en mycket framstående rättslärd i vårt land, hrj Naumann funn nledning att inleda årgången 1870 af Tidskrift för iftning, lsgskipning 3 och förvaltningt med början af en följd Bektelser om de nödigaste reformer i vår svenciviloch kriminal-lagstiftning. Det visar att hvarken inom riksdagen eller sta domstolen den åsigten tyckes göra ande, som hr justitie-ombudsmannen utatt i lagstiftningsväg allt är väl bestäldt intet för närvarande att föreslå. Men han ker sig icke ens till detta uttalande, utan ngre ned på samma sida, att tecken sig, som antyda, att lagstiftningen befinner v visat sig på sin, bana något framom det allmänna tänkesittet, och fortsätter vidare sina betraktelser så, att han till slut gör den förespeglingen, att lagstiftningen torde i viss mån nödgas gå tillbaka eller, såsom han säger, återtaga den andel i rättstillståndets . bevakande, hon öfverlemnat åt enskilda medborgare. Således tyckes han i denna sin berättelse, så vidt jag kan.finna, om sin ställning till dessa lagstiftningsfrågor antyda, att han icke allenast icke anser framåtskridande vara lämpligt, utaf förr motsatsen, och han. varnar enskilde motionärer för att sitta i gång och lagutskottet för att frimja reformer i lagstiftningen. Jag vill icke derför klandra honom helt och hållet, då jag tär öfvertygad, att han härvidlag handlat af fullkomligaste öfvertygelse och manad af. sinpersonliga rättskänsla; men dels beklagar jag att denna hans öfvertygelse skall befinna sig i en tidsandan så motsatt ställning, dels anmärker jag, att, när han har en sådan öfvertygelse, så är han icke heller i denna riktning i tillfälle att utveckla något nit. Några andra riktningar för hr justitie-ombudsmannens verksamhet, än de här antydda, kinner jag icke, och i de magra killor, som stått mig till buds, har jag således icke kunnat finna tillräckligt skäl för lagutskottets loford. Nu torde man vilja fråga, hvarför jag fistat så mycket afseende vid en så ringa sak, vid dessa trenne bokstiflver, som tillsammans utgöra ordet nit, och upprört, så till sägandes, en liten storm omkring en fråga, som riksdagen förr plägat låta passera utan anmärkning. Ja, det kommer sig af de. uppfattning, jag har om justitie-ombudsmans-embetets vigt och värde. Jag skulle vilja yttra mig något s Idt härom, men då-jag icke skulle kunna det il som S59. års lagutskott, så ber jag att ur dess uttalande få återgifva några ord. Utlåtandet ir, som jag tror, uppsatt af person, som åå var ntskortets sekreterare och uumera iär medlem af svenska akademien och af högsta Comstolen, och det har således flutit ur en penna, som förts af en siker hand. Med anledning deraf att justitie-ombudsmanna-embetet då fyllde 50 år, yttrade lagntskottet år 1859 bland annat: Detta embete blef årsbarn med den återinförda lagbundna friheten och skapades såsom ett af denna frihets siäkraste virn. — — — Denna institution är således ett af uttrycken för den omsorg om lagarnes helgd, den ömtålighet för maktmissbruk, som tr ett egendomligt karaktersdrag hos det svenska folket. Det hr ett nationens lefvande valspråk, som innebiir, äfven det, att land skall med lag hyggas. Den eger icke och har knappast egt in motlild hos andra folk, om man icke vill den för en ombildning 1 iädlare form af det romerska folktribunatet. Djup är derför betydelsen af detta embete, högt det kall att vara ett fritt folks ombud vid värnandet af dess heligaste rättigheter. — Jag vill icke gå längre i mitt, citat; det anförda må vara nog. Och nu tillägger jag: Just derför, mina herrar, att denva inrättning är en så ofantligt vigtig sak, af hvilken vårt land har heder, anser jag det också vara ett väsentligt vilkor, att den som bekläder justitie-ombudsmans-emaetet, icke allenast är en skicklig expeditionskarl och en duglig åklagareförman å det allmännas vägnar, utan att han jemväl är en kraftigt verkande personlighet, som vet att inlägga ett vande nit, om han skall kunna blifva med särskildt vitsord derom utmärkt. Derför har jag också fästat mig vid detta ordet nit, och det har synts mig, att man lika litet nu, som tillförene, skall uti landet med likgiltiga blickar se, huru riksdagen uttalar sitt omdöme om denne sin högt betrodde embetsman. Då jag nu hyser denna uppfattning, Här jag velat föreslå en något. o den, som af lagutskottet blifvit f dervid först varit betinkt på att til