-— av — alt vi höja obs upp till deras ståndpunkt, ty då kunna de till och med afsky oss. Ack, tant behöfver inte frukta, att jag skall våga försöket; ty jag känner på förhand stör respekt för min lärde onkel. — Vet du hvarför Hjalmar vårit liksöm lite grå på sin farbror? — Ja, det vet jag, men jag vet också att de nu äro goda vänner. Hjälmar talade just i går om anledningen till deras groll. — Nå, och anledningen var? — Att Hjalmar vägrade lyda, när onkel föreslog att han skulle fria till en mycket vacker och mycket rik ung dam som onkel nödvändigt ville ha till nibec. — Nåå? — Hvad var naturligarg, än att Hjalmar valde den han älskade! — Mycket smickrande för dig; min lilla Leila, att blifva föredragen framför en ung, vacker och rik flicka ... . — Ja, det bevisar åtminstone att min Hjalmar icke friat till mig af egennyttiga beräkningar . . — Hjalmar är en bra gosse. . Jag tyckte bara att hans frieri kom lite brådstörtadt: — Tyckte du? Vi hade ju träffats tre gånger, innan han förklarade mig sin kärlek. — Tre? Två, gå vidtijag vet. — Tre, nådigaste tant. — Verkligen! — Jo, du, första gången på balen hos