Dagens Nyheter – 3 mars 1870, sida 2

Ni har rätt deruti, att jag är mera syärmisk än praktisk . . . jag förstår den sång, Smålands gamla furor sjunga sins emellan, lita på det! Visserligen äro smålänningarne en praktisk nation, men de sakna icke de heller sin poesi. — — — Det var för väl att ni tog era ord tillbaka och bedömde oss rättvist, eljest hade jag bestämdt opponerat mig. I anseende till en ganska kinkig ögonsjukdom är jag af min läkare förbjuden att lemna mitt rum på en tid — äfvenledes att sysselsätta mig med något för ögonen ansträngande. Detta förbud öfverträder jag hu för er skull genom att besvara ert bref. Jag vågar nu föreslå er något, som, om ni antoge det, skulle skänka mig ett stort nöje: Låtom oss fortsätta den så angenämt började korrespondensen ännu en tid, om ni behagar, under hemlighållande af våra rätta namn: Det beror naturligtvis på er, när denna mystifikation skall upphöra ; då ni i detta fall uttalar en önskan, skall den genast blifva åtlydd. Oaktadt jag gerna, — 0, så gerna! — önskade yveta ert rätta namn, ber jag er icke säga mig det... Hoppet, det ljufya, tillhviskar mig, att ni icke är nog hård att länge låta mig sväfvai ovisshet — — — Nej, nu måste jag sluta, oaktadt jag icke talat ett ord af hvad jag ville hafva sagdt. Min läkare kommer, alltså bort med skrifmaterialerna! Farväl, farväll — Skall ni väl