Dagens Nyheter – 28 februari 1870, sida 3

Hvarjehanda nyheter. Såsom prof på tyskarmnmes gecgrafiska kunskap må anföras, att Norr köpings arbetareförenings direktion nyligen erhöll ett bref, is. k. öfvertryck, hvärpå adressen i öfversättning lyder: Till styrelsen för tyska arbetareföreningen i Norrköping, Norge. Brefvet var dateradt Clausthal i Hannover och innehöll en uppmåning från dervarande arbetareförenings byggnads-lotterikomitt6 att insända artiklar och köpa lotter till detta lotteri, på det föreningen måtte kunna förskaffa sig egen samlingslokal, emedan den blifvit uppsagd från den hittills begagnade. Gtryckta verser af Olof von Dafin. Som bekant är, vistades Dalin ofta på Engsö hos grefve Piper och skref der sina berömda ,,Engsö-visor. Vid sådana tillfällen gjorde han säkerligen utflykter i Westmanland, synnerligen der vittert folk och dyrbara samlingar voro att anträffa. Ett sådant ställe fanns den tiden på Åbylund i Romfartuna socken, der den lärde öfverceremonimästaren Joh, Gabr. Sparwenfeldt, efter sitt afskedstagande 1712, lefde till sin död 1727; Sparwenfeldt var en af den tidens lärdaste svenske män, som ofta med loford omtalas af utländska författare. Han talade och skref med fullkomlig färdighet 14 språk. Han skänkte till Upsala bibliotek en mängd sällsynta böcker och handskrifter på arabiska, persiska, turkiska, armeniska, syriska, koptiska, grekiska, slavonska, möldauiska, kinesiska, japanska, latin, italienska, franska, spanska m. m., hvaröfver särskild katalog är tryckt, Hans son, Jolian Henrik, egde sedan Åbylutid, läfvensom Rånsta i Kumla socken. Han var hofmarskalk, hofstallmästare och riddare af Nordstjernan. Dalin; såsom sjelf anställd vid hofvet, var med honom naturligtvis nära bekant. Ett porträtt öfver hans fru, född grefvinna Liljenstedt, har ända intill sednaste tider funnits på Åbylund, men har nu genom köp kommit till Hedensberg. I dess ena hörn fanns med lack fästad en illa medfaren papperslapp, hvarå läses följände:Jj En prydnad för sit kön, en sällhet i sit hus, En makes hjertelust, en dygdens fostermoder, Förtjänte på sin mull sit lof-i marmorstoder. Men dygden, altuid stor, uplivar minsta grus. Hvad stort, vältaligt är, och när det tyks försvinna, Är blotta namnet nog at evig heder vinna. (W. L. T) O. v. D.