Dagens Nyheter – 28 februari 1870, sida 2

refvorna, hvilka slingrade sig i höjden på gärdet vid faderns hus, satt Elsa vid sin rock och spann. Då hörde, hon steg, hon rodnade, svagt, men såg icke upp; hon visste väl att det, var, Hans, som kom. — Seså, Elsa, nu. skall det bära, af! — Ja, nu. skall du ju åter bort, Hans! Nu; kommer du inte så snart; tillbaka igen. — här. är ju allting så smått, sade Elsa: Det låg. något i. hennes röst, som, gaf återklang: ända. in i. själen hos Hans, så att det; gjorde honom ondt; om sin barndoms väninna, Han sade derför med en röst, som;påminte om gamla tider: — Men, du kan. lita på, att jag aldrig skall: glömma hvad du har varit för mig, Elsa! Samtalet. viile icke komma riktigt, igång; deras tankar, löpte åt så olika håll: Slutligensade. Haus: : — Ja, nu måste jag gå ombord. Ser du briggen derute? den väntar bara på aftonbrisen, och så bär det af! Det-skall bli en munter färd! — Ja, det blir det. nog, svarade Elsa. ofrivilligt, i det hon. sänkte sitt hufvud; orden föllo så förunderligt tonlösa, att Hans kände sig. helt beklämd, och liksom. för att hos henne ingjuta något af den frimodighet, som -han sjelf egde, sade han, i det. han fattade Elsas hand: — Be så, håll dig nu vid friskt mod, till dess vi se hvarandra. åter! Och borta var han... Men hon satt vid spinnrocken, försjunken i en namnlös sorg. Denna, stund var början till hennes lifs långa, långa afton. De sågo hvarandra. aldrig. åter,