Dagens Nyheter – 28 februari 1870, sida 1

-—-— TO — krafter, jungfru Elsa, yttrade hennes gamla grannqvinna. . — Ja, när majlöfvet spricker ut, lilla Jensen, skjuter nog min helsa äfven blom, svarade hon med ett svagt leende. Hvarje gång madam Jensen sedan erinrade sig det uttryck, hvarmed hon hade sagt detta, skakade hon på hufvudet, så att mössbanden föllo ned öfver hennes panna. Den maj, den maj, — med den månaden hade hon alltid så mycket att skaffa. Ja, ja, herre Gud! Hon hade nog sin egen tanke om den saken; det är, minsann, icke lätt att utforska en menniskas inre! Det var den första maj, en klar och frisk vårdag med blå himmel och en vind, som just var lagom stark för att sakta föra ett par hundra fartyg för fulla segel genom sundet. Solen sken på Kronborgs gyllene spira, på alla de utsprickande knopparna, på det ljusa gräset, på tak och torn. Hon sken så varmt och vänsällt, att hvar och en måste känna sig gladt och vänligt stämd för hela dagen. Derför var der sång och jubel i Helsingör nästan från tidigt på morgonen till sent på aftonen; matroserna sjöngo, soldaterna sjöngo, ja, då tornuren slogo, så sjöngo de, tycktes det, liksom om de så innerligt gladde sig öfver, att timmarna kunde få en sådan fart på en så vacker dag. JUNGFRU ELSA: 19.