Dagens Nyheter – 26 februari 1870, sida 2

Der borta i hörnet af den gång, hvars motsatta ända har den nyssnämnda, kyrkliga karakteren och som derför är väl egnad att förgätta den besökande i en egen mild och stilla stämning, bodde en gång — under fönstret och midt för trappan — en gammal jungfru vid namn Elsa Jespersen, men som alltid giek under namnet jungfru Elsa. Hon var en stillsam och fredlig gammal själ, som stod på don bästa fot med sin omgifning. Hennes åldriga granne, som hvilken tid på dagen som helst var färdig för kaffetåren, prisade mycket hennes gästfrihet, och de små sparfvarne derute i trädgården kände igen henne, så fort hon visade sig i dörren; de voro då genast färdiga att plocka brödsmulorna ur hennes hand; innan hon ännu öppnat dem för att kasta sina milda gåfvor bland svärmen. I sin klädsel var hon alltid mycket noga, nästan prydlig; halsduken om halsen var aldrig skrynklig, kjolen aldrig dammig. Mössan var om söndagarne bländande hvit och remsan omsorgsfullt krusad. Denna ståt var det enda, som grannen — mor Jensen kallades hon — stundom beskärmade sig litet öfver. I synnerhet tyckte hon, att man nog kunde skaka litet på hufvudet åt att jungfru Elsa alltid den första moj tog på sig sin allra bästa grannlåt, den vackraste mössan, den nyaste kjelen, det rutiga förklädet. Jungfru Elsas födelsedag inföll ju i oktober, hvarför då så styra ut sig på första maj; i synnerhet då man i alla fall icke skulle göra